vårat värdefulla liv!
Det är så konstigt hur livet flyter på trots att man förlorat en av dom man älskar mest! Så himla weird! Jag föreställde mig innan, hur konstigt det än låter, hur det skulle kännas att förlora min mormor, mamma eller pappa. Såg framför mig hur jag blev självmordbenägen och bara ville dö av saknad och sorg. Hur det enda jag gjorde varje dag var att gråta, gråta lite till och gråta ännu mer. Hur hemskt allting var och att all livsglädje bara försvann. Men nej... Jag älskar mormor, precis lika mycket som jag älskar min resterande familj. Hon är den underbaraste och roligaste människan som någonsin skapats men har världen gått under? Nej! Jag lever, jag mår bra (under omständigheter), jag orkar, jag kan skratta. Ibland gråter jag så att ögonen nästan ramlar ut, för att jag älskar henne så mycket och för att det är orättvist men bara någon timme senare känns det bättre och jag skrattar åt något roligt felicia gör, något Linda säger eller precis vadsomhelst.
Jag känner att hon är med mig, att hon finns här! Ingen tvekan om saken, hon tar hand om mig och alla andra precis som hon brukade göra när hon fanns vid liv. Det händer saker hela tiden som gör mig mer och mer säker på det.
Jag tror att mormor vill att vi ska vara lyckliga. Att se det framför sig hur livet kan ryckas ur händerna på någon så fort gör att man fortsätter kämpa. Jag kan bara tala för mig själv men jag har lärt mig att ta vara på livet, den lilla stund man har här på jorden, för oavsett om det är 5 eller 60 år till jag får glädjen att leva så är det fasansfullt kort och den tiden man har borde tas mer vara på. Jag tänker inte gå omkring och tänka på döden, jag tänker skratta och vara glad med den familj jag har kvar i livet.
Ibland tänker jag "Jag längtar tills jag dör så att jag kan träffa mormor igen!" men så slår tanken mig "Jag har ju barn, föräldrar, syskon, vänner. varför skulle jag vilja lämna det? Lämna de i tårar?" Nej, livet är för värdefullt! Mormor har det bra, hon kan vänta på oss. *sänder en puss upp till himmelen*
har precis lämnat felicia på dagis, ska snart göra mig iordning. hoppa in i duschen och äta frukost och lite sånt.
ska nämligen handla julklappar med mina älskade vänninor emelie och sara <3 måste sticka nu!!
byebye
Jag känner att hon är med mig, att hon finns här! Ingen tvekan om saken, hon tar hand om mig och alla andra precis som hon brukade göra när hon fanns vid liv. Det händer saker hela tiden som gör mig mer och mer säker på det.
Jag tror att mormor vill att vi ska vara lyckliga. Att se det framför sig hur livet kan ryckas ur händerna på någon så fort gör att man fortsätter kämpa. Jag kan bara tala för mig själv men jag har lärt mig att ta vara på livet, den lilla stund man har här på jorden, för oavsett om det är 5 eller 60 år till jag får glädjen att leva så är det fasansfullt kort och den tiden man har borde tas mer vara på. Jag tänker inte gå omkring och tänka på döden, jag tänker skratta och vara glad med den familj jag har kvar i livet.
Ibland tänker jag "Jag längtar tills jag dör så att jag kan träffa mormor igen!" men så slår tanken mig "Jag har ju barn, föräldrar, syskon, vänner. varför skulle jag vilja lämna det? Lämna de i tårar?" Nej, livet är för värdefullt! Mormor har det bra, hon kan vänta på oss. *sänder en puss upp till himmelen*
har precis lämnat felicia på dagis, ska snart göra mig iordning. hoppa in i duschen och äta frukost och lite sånt.
ska nämligen handla julklappar med mina älskade vänninor emelie och sara <3 måste sticka nu!!
byebye
Kommentarer
Trackback
